Tankar spirar runt i mitt huvud, speciellt nu när jag försöker nå en ändring i mitt liv.
Jag har så otroligt många tankar och känslor i mig som jag inte får ur mig, varken i skrift eller i tal. Jag hatar verkligen det. Allt låter och och är så fantastiskt när jag tänker på det men ska jag förklara det så händer ingenting och jag känner att jag inte blir förståd, Inte så konstigt när jag är världens största idiot på att förklara hur jag känner, och det leder till dålig komminikation, och frustrationer.  

Som nu tex; stod ute och rökte och tänkte på en person som jag båda saknar och älskar jätte mycket, jag vill förklara för den personen hur jag känner och hur jag upplever, och att den personen behöver mig mer än vad jag ger, och desutom förtjänar det mer.  Men det funkar liksom inte för jag får inte ut det ur mig. Jag tänker jävligt bra och det jag tänker är jävligt relevant men en omöjlighet att få ur dessutom glömmer jag allt det bra som jag just tänkt på. Vilket resulterar i att det inte blir något bra, och då skiter jag i att försöka få fram dem känslorna igen och bara låta det rulla vidare, vilket gör mig irriterad och sur och hamnar i disskusion istället, och då vill jag försvara mig själv. Ja ni märker själv hurtråden blir.

Det är väl ingen som begriper något av det jag just skrivit i detta inlägg? ;)

Kommunikation är ju faktiskt den största delen i livet för en fungerande vardag med relationer, både i familjen, arbete, samhälle, osv. funkar inte det blir man missförstådd, sen när man som jag är dålig på att få in vardaglig information i skallen för att jag glömmer eller inte är just i den sinnesstämmningen för att ta in information får man sota för det. - "Jörgen du missade utvecklissamtalstiden i går, vart var du? eller missade du det igen? (fröken småler på läpparna, och jag känner mig dum)" Eller: -"har du skrivit på papperet om ledigheten?" Eller det värsta. -"Älskling kan du hämta mig vid jobbet kl tre idag?"....

Det sistnämnda... Japp klockan tre... eller var det halv tre? Oj! vart skulle jag hämta henne? Ska jag hämta ungarna först, eller henne först? Kanske det var hon som skulle hämta ungarna och jag hämta henne där? Äh skickar ett sms och frågar... inget svar, shit klockan är tio över tre, lika bra att hämta ungarna först iallfall och sedan chansa på att det var jobbet jag skulle hämta henne på.

Ja så kan det se ut och så kan det vara ibland i vardagssituationer. Men för mig är det nästan varje gång, det kanske är normalt , inte vet jag, för jag vet inte vad normalt är, Och det har jag alldrig någonsin fått lärt mig.

Jo men jag kan ju skriva upp det, eller hur? papperet tappar jag bort inom en halv dag, och har jag inte skrivit upp det har jag förmodligen tappa bort pennan. Skriva in på mobilen, mmm det har jag gjort ett tag funkade i en vecka. För att sedan komma på att den briljanta idén att jag skriver in det i mobilen i kväll istället... Då jag redan glömt bort hälften av vad jag ska skriva in.

Men! Nu försöker jag jobba på det här för jag vet mina brister och det kan jag lova det är ett helvete och suger enormt med energi att koncentrera sig på dessa saker om att få till en ändring, Och tyvärr är det anrda saker/människor som får lida fan för det. Så frågan är om jag gör på rätt sätt. Det är just en av de många orsakerna till att jag har sökt hjälp på psykiatrin, för de andra ställen som jag försökt att få hjälp på har definitivt inte fungerat.

Nu låter det som att jag är sjukt deprimerad och har gått in i väggen och mår apa.
Men så är det inte, jag mår bra och ser gnistan i livet och t ycker att det är intressant att få "undersöka" sig själv lite. Inlägget handlar mer om en frustration och en jävligt jobbigt levnadssätt som gör att jag blir arg på mig själv och förmodligen gör att många andra blir arg på mig.

Peace! ;)

 
Foto: Jörgen Bäckström. Bilden har inget med mitt inlägg att göra, utan jag tycker den här bilden är harmoniskt och ger ett skönt lugn. =)

I Tisdags var jag iväg till psykiatrin för mitt första möte på min utredning om ADHD. Skaffade barnvakt åt kidsen, min syster kom över. Jag vabbade egentligen den dagen men ett par timmar kunde hon komma iallafall. Allt var planerat och klart, frun hade bilen så jag fick traska ner till sjukhuset till fots. Hade tid klockan ett satte mig för att vänta... tio minuter gick... igen som ropade in mig... tio minuter till... ingenting, nu började min rastlösa kropp reagera fngrarna trummade på soffans armstöd respektiva andra handen på soffans sittkudde. När det gått hela 30 minuter resar jag mig och kollar efter en personal. Lyckas få tag på en som jag kände igen sedan praktiken jag gjorde på på den här avdelningen, Roligt nog heter han också Jörgen. Jag frågade skötare Jörgen varför inte någon kallat in mig, han frågade vem jag skulle träffa och jag svarade Susanne. Men hon är sjuk idag. JAHA! Och varför fick jag inte reda på det. Kännde på en gång att besvikna Jörgen med ADHD symptom började rycka i hjärnnerverna. Jag blev irriterad men inte för att jag inte fått reda på det eller att det var inställt utan mer för att fan nu måte jag vänta yterligare en eller två veckor för att få en tid. Och att jag hatar plötsliga förändringar, och hela min dag kommer att gå åt med att vara sur och irriterad tills jag accepterat att jag måste vänta tills nästa möte. 

Som ett litet barn vände jag mig om stoppa ner mina undersökningsformulär i innerfickan på jackan och sa besviket att jaha jag som varit så duktig på att hålla reda på dessa papper får väl kämpa ett tag till med att försöka hålla dem på plats. Skötare Jörgen tittade på mig med bekymmrat ansikte och frågade om jag hade långt hem, nja ganska svarade jag. Han bad mig vänta en stund, han gick in till receptionen och kom tillbaka efter bara en halv minut och sa om du vill kan du vänta 20 minuter så kan jag ta din första kontakt. YES! tänkte jag, Jg fick som jag ville, utan att tveka så tackade jag lyckligt ja. 

Första träffen var inget speciellt, bara att gå igenom de frågor som jag svarat på för att ev kompletera. Samt ge info om vem han skulle ringa ocj intervjua för att få en barndomsbild av mig. Men vem skulle kunna få en barndomsbild av mig egentligen? förutom mig själv? jaja det är deras jobb jag kan bara tala om hur jag upplevde mig själv som barn / ungdom och om hur omständigheterna såg ut för mig.

Jag känner att jag är på en god väg mot det jag kämpat med förut, även om det nu skulle visa sig att det inte råder om någon slags diagnos av något slag så är det iallafall en bit på väg för att hjälpa mig själv att ta reda på om mig själv. Och kanske får jag hjälp att hitta verktyg och vägledning om hur jag ska gå till väga. 

Vi skulle iallfall höras av nbästa vecka jag och skötaren och jag skulle få en psykolog eller kurator läskigt tycker jag för jag litar inte på samtalspersoner har varit med om det förr och de tappade jag förtroendet för. 

Jaja, is krivande stund har jag iallafall firat nyårsafton med min familj. Mycket trevlig och nu är det nytt årr och nya tag som man brukar säga. GOTT NYTT ÅR!!!

Foto: Jörgen Bäckström

Nu väcker jag bloggen till liv igen!

Länge sedan jag logga in mig på pappskallebloggen. 
Men sån är jag, skriver några rader för att sedan glömma bort lösenordet och inte logga in på några månader. Men ska försöka skriva av mig lite mer och dela me mig om mig själv igen. No need to, but I want to. 

Här ligger jag i sängen och borde egentligen sova eftersom jag har tjatat om at få sova hela helgen. (har jobbat nätter)

Tänkte faktiskt dela med mig om en sak i bloggen som kanske kan vara intresant att skriva om och för er andra att läsa, inte vet jag. 

Jag har iallfall under en lång tid i mitt liv fuderat på vem jag är och varför jag är som jag är. Identidetsbyten, problematikgrundare, tempramentsfull, beroendepeson, slarver ja listan kan göras lång. 

Starkare har känslorna blivit under tiden som jag studerat också, läste nämligen till skötare/undersköterska och blev klar för ca ett år sedan och har nu påbörjat en Yrkeshögskola i sollefteå till behandlingspedagog. 
Men men hur som haver. Jag har velat (pga av mig själv och pga av andra) göra en utredning på mig. Jag har perseptinstörningar som heter duga och jag har läst/studerat mycket inom psykiatri och fått en känsla av att jag har en diagnos och för mig ligger diagnosen väl i kant med ADHD,(min känsla andras upplevesle) vilket jag fått höra av många andra i min bekantskap att jag förmodligen lär ha med tanke på hur jag är och fungerar i vissa förhållanden/situationer. 
Detta har jag försökt länge att komma till skott med, (utredning) ja ca fyra år, men eftersom jag verkligen vill att allt ska gå så snabbt som möjligt har jag rent av skitit i det och låtit det vara. Men för ca två månader sedan föll det för mig att va fan! låt det ta tid då för jag vill verkligen göra en utredning. För både min skull och min familjs skull, då menar jag min fru och mina barn. Så jag måste ta den långa vägen via boka tid med läkare, skriva papper med en massa knepiga frågor vääääänta på ny tid för att sedan få träffa någon på psyk. 

NU sitter jag här och skriver i bloggen för alldeles nyligen satt jag och fyllde i papper ang mitt mående, mina svåriheter,  alkoholvanor osv. för i morgon kommer första träffen på psyk för mig och då ska jag ta med alla de svar jag fyllt i. Så i morgon börjar moment 2 i min utredning. Nervös är jag, inte för att påbörja min utredning utan för att jag ska på den avdelning som jag har gjort min praktik i sex veckor då jag läste till skötare.

Fortsättning följer... (kanske)

Må gott / Jörgen 

Igår somna jag med mobilen i handen supertrött efter ett fint firande av min son som fyllde 14 år. Det kom ca 20 personer och fikade dundertrevligt var det. Synd att man som "värd" inte har lika mycket tid till att umgås med gästerna.

Nu har jag lutat mig i soffan en stund och nyss lagt lilleman i sängen som försöker sova middag. Men der funkar inte så bra när storasyskonen leker i rummet bredvid med sina kompisar och diskuterar om vem som ska vara mamma eller pappa i deras lek. Och tro mig spelar ingen roll vad jag säger till dem för att få dem att dämpa sig för efter tre sekunder börjas gapet. Och jag vill inte slänga ut dem eftersom det regnar ute.
Alltså ljudnivån på tre tjejer som leker är som ett helt dagis fullt med barn. Och inte blir det lugnare av att jag gormar om att de ska dämpa sig.

Nu har jag lyckats få dem att kolla på en film genom att göra en biosalong i tv rummet.
Zuper zebran :) och där lyckades lilleman få ro till att somna.

Ligger i min säng och klockan är kvart över ett. Har fått en konstig vana som säkert många levande humana varelser på denna jord har fått de senaste 10 åren, nämligen ligga och pilla på mobilen innan man somnar. Och nu just nu inatt fick jag den briljanta idén om att varför inte göra en blogg så jag har nått att göra på mobilen innan jag somnar, istället för att läsa samma statusar om och om igen på Facebook. :)

Jag är just nu pappaledig om dagarna, jag har fyra ungar på 14, 6, 4 år och en liten på 10 månader:)
Jag är inne på andra veckan av ledigheten och har ca 11 veckor kvar och det njuter jag av såklart.
Och det låter ju underbart eller hur?
Men att vara pappaledig, eller att vara fyrabarnsförälder rättare sagt är ju inte alltid en dans på rosor direkt. Ständiga syskonbråk som ska redas ut, hos de yngre syskonen att tillägga, glass och godistjat, avundsjuka, villintesovagnäll, får jag tjat, osv ja ni vet så där exakt som barn ska vara ;) tur vi är två med ungarna:) jag o frun;) men så klart njuter jag av varje sekund av att vara pappa till mina barn. Ni kanske redan nu har en susning om hur min såkallade pappablogg kommer att se ut, både elände och lycka i rollen som fyrabarnspappa. Skönt att skriva av sig och samt kanske få respons på något som upplevs som bra eller dåligt om det jag skriver.
Hoppas även att jag kan dela med mig något och ta del av andra pappors vardag via blogg eller meddelande.

Men se på fan det här var iallafall det första inlägget i min blogg. Vi får se vart det bär av sen. Nu ska jag sova en stor dag i morgon. Den som läser får se. ;)
God natt! / pappskalle.