Tankar spirar runt i mitt huvud, speciellt nu när jag försöker nå en ändring i mitt liv.
Jag har så otroligt många tankar och känslor i mig som jag inte får ur mig, varken i skrift eller i tal. Jag hatar verkligen det. Allt låter och och är så fantastiskt när jag tänker på det men ska jag förklara det så händer ingenting och jag känner att jag inte blir förståd, Inte så konstigt när jag är världens största idiot på att förklara hur jag känner, och det leder till dålig komminikation, och frustrationer.  

Som nu tex; stod ute och rökte och tänkte på en person som jag båda saknar och älskar jätte mycket, jag vill förklara för den personen hur jag känner och hur jag upplever, och att den personen behöver mig mer än vad jag ger, och desutom förtjänar det mer.  Men det funkar liksom inte för jag får inte ut det ur mig. Jag tänker jävligt bra och det jag tänker är jävligt relevant men en omöjlighet att få ur dessutom glömmer jag allt det bra som jag just tänkt på. Vilket resulterar i att det inte blir något bra, och då skiter jag i att försöka få fram dem känslorna igen och bara låta det rulla vidare, vilket gör mig irriterad och sur och hamnar i disskusion istället, och då vill jag försvara mig själv. Ja ni märker själv hurtråden blir.

Det är väl ingen som begriper något av det jag just skrivit i detta inlägg? ;)

Kommunikation är ju faktiskt den största delen i livet för en fungerande vardag med relationer, både i familjen, arbete, samhälle, osv. funkar inte det blir man missförstådd, sen när man som jag är dålig på att få in vardaglig information i skallen för att jag glömmer eller inte är just i den sinnesstämmningen för att ta in information får man sota för det. - "Jörgen du missade utvecklissamtalstiden i går, vart var du? eller missade du det igen? (fröken småler på läpparna, och jag känner mig dum)" Eller: -"har du skrivit på papperet om ledigheten?" Eller det värsta. -"Älskling kan du hämta mig vid jobbet kl tre idag?"....

Det sistnämnda... Japp klockan tre... eller var det halv tre? Oj! vart skulle jag hämta henne? Ska jag hämta ungarna först, eller henne först? Kanske det var hon som skulle hämta ungarna och jag hämta henne där? Äh skickar ett sms och frågar... inget svar, shit klockan är tio över tre, lika bra att hämta ungarna först iallfall och sedan chansa på att det var jobbet jag skulle hämta henne på.

Ja så kan det se ut och så kan det vara ibland i vardagssituationer. Men för mig är det nästan varje gång, det kanske är normalt , inte vet jag, för jag vet inte vad normalt är, Och det har jag alldrig någonsin fått lärt mig.

Jo men jag kan ju skriva upp det, eller hur? papperet tappar jag bort inom en halv dag, och har jag inte skrivit upp det har jag förmodligen tappa bort pennan. Skriva in på mobilen, mmm det har jag gjort ett tag funkade i en vecka. För att sedan komma på att den briljanta idén att jag skriver in det i mobilen i kväll istället... Då jag redan glömt bort hälften av vad jag ska skriva in.

Men! Nu försöker jag jobba på det här för jag vet mina brister och det kan jag lova det är ett helvete och suger enormt med energi att koncentrera sig på dessa saker om att få till en ändring, Och tyvärr är det anrda saker/människor som får lida fan för det. Så frågan är om jag gör på rätt sätt. Det är just en av de många orsakerna till att jag har sökt hjälp på psykiatrin, för de andra ställen som jag försökt att få hjälp på har definitivt inte fungerat.

Nu låter det som att jag är sjukt deprimerad och har gått in i väggen och mår apa.
Men så är det inte, jag mår bra och ser gnistan i livet och t ycker att det är intressant att få "undersöka" sig själv lite. Inlägget handlar mer om en frustration och en jävligt jobbigt levnadssätt som gör att jag blir arg på mig själv och förmodligen gör att många andra blir arg på mig.

Peace! ;)

 
Foto: Jörgen Bäckström. Bilden har inget med mitt inlägg att göra, utan jag tycker den här bilden är harmoniskt och ger ett skönt lugn. =)